Precisionsodling

Ett fält, stora variationer

En grödas förutsättningar kan variera mycket inom samma fält. Skillnaderna kan bero på en lång rad olika förhållanden så som hur väldränerad jorden är, hur mycket organiskt material det finns, tidigare års gödslingsstrategier samt skiftningar i tillgången på kalciumjoner. Dessa påverkar jordens pH-värde och därmed även grödans tillgång till växtnäringsämnen. Det är också vanligt med varierande jordart, det vill säga sammansättningen av lera, sand och grövre material. Framförallt områden runt svackor och kullar som en gång i tiden bildades av inlandsisen, kan skilja sig stort i jordart och påverkas dessutom ofta olika av vattnets rörelse. Sammantaget innebär detta att många faktorer tillsammans påverkar dels hur stor skörden kan bli och därmed även hur stora insatser och resurser som kommer att krävas. 

Stora möjligheter med precisionsodling

Precisionsodling innebär att man, istället för att styra efter ett fast medelvärde, växlar olika odlingsåtgärder efter variationen inom fältet. Det är också en metod som kan användas för att skapa och bevara en bra struktur i marken för att ge rötterna möjlighet att växa på djupet för att mer effektivt kunna ta upp vatten och växtnäringsämnen. Detta görs genom anpassad jordbearbetning samt genom att skapa fast körspår, alltså körvägar i fält.

Nedan beskrivs fyra möjliga odlingsåtgärder som ger bättre precision i odlingen.

1. Markkartering

För att kunna anpassa odlingsåtgärderna behöver vi först känna till förutsättningarna. Det krävs därmed en analys på tillgången av växtnäringsämnen, pH-värde samt halten organiskt material. Detta kallas för markkartering och genomförs vart 5-10 år. Det vanligaste är att ta ett prov per hektar och därefter använda ett växtodlingsprogram för att interpolera värdena mellan provpunkterna. På så vis genereras en karta över växttillgänglig växtnäring, jordart, pH-värde och kalkbehov. Markkarteringsproverna för bestämning av jordart behöver bara genomföras en gång eftersom jordarten inte ändrar sig från år till år. Här kan du läsa mer om markkartering.

2. Variera utsäde, fosfor och kalium

Utsäde kan varieras baserat lerhalten. Ju högre lerhalt desto högre utsädesmängd krävs för att få samma antal skott/ax per m² som på en lättare jord med lägre utsädesmängd. Optimalt antal ax är mellan 600 och 800 per m². Resultatet av anpassad utsädesgiva och eventuell korrigering till efterföljande år kan följas upp med scanningar av grödans biomassa eller satellitbilder från sommaren.

Fosfor och kalium anpassas efter växttillgänglig fosfor och kalium. Med hjälp av ett växtodlingsprogram som DataVäxt eller markdata.se går det att göra styrfiler till gödningsspridaren. Då fosfor har bättre effekt om det myllas in i jorden är en bra strategi att sprida fosfor innan sista harvningen och sådd.

Den vänstra delen av bilden ovan visar en markkarteringsanalys av ett fälts fosfortillgång i marken. Värdena sträcker sig mellan fosforklass I och klass V. Den högra delen av bilden visar en styrfil med varierad fosforgiva för samma fält där mörkblått markerar en högre fosforgiva.

3. Kalkbehov och pH-värde

Ett pH-värde mellan 6,5 och 7,5 är bäst för de flesta grödor då många av växtnäringsämnena är i jonform och kan tas upp av rotsystemet. Ett högre eller lägre pH-värde gör att dessa ämnen istället binds i former som grödan inte kan ta upp. På jordar med lågt pH-värde är det därför intressant att tillsätta kalk för att få upp pH-värdet. Hur mycket kalk som krävs beror på vad värdet är från början, lerhalten och hur mycket organiskt material det finns. Vid ett för högt pH-värde är det svårare att göra något. Lösningen är att använda surgörande gödselmedel som ammoniumsulfat och att tillföra mikronäringsämnen som bladgödsling till grödan. Läs mer om kalk här.

4. Variera kvävegivan

För att minska risken för liggsäd och klara kvalitetskraven vad gäller protein för maltkorn och höstvete krävs rätt mängd kväve utifrån årets förutsättningar. Det finns några olika hjälpmedel som till exempel N-tester och kvävestickor för att avgöra kvävebehovet i en viss punkt i fältet. Genom att komplettera detta med en karta över biomassan kan kvävegivan varieras. Effekterna av detta är för skiftet en hög skörd, rätt kvalitet på proteinhalten och minskat läckage av överskottskväve. Kartorna över biomassa som är omgjorda från satellitbilder finns tillgängliga på Cropsat. Här går det också att göra en styrfil direkt för att använda i datorn till gödselspridaren.

Alternativet är att använda ett traktormonterat mätinstrument, N-sensor och både scanna av grödan och variera kvävegivan direkt efter behovet. N-sensorn mäter skillnaden i instrålat ljus till grödan och hur mycket grödan reflekterar tillbaka. Med hjälp av detta värdet görs en teoretisk beräkning av grödans biomassa som är ett bra värde att variera kvävegivan efter. Här finner du mer information om N-sensorn.